Livstecken

Vi har bott i sjukhussängen i en vecka nu.

I torsdags äter Levis sin första måltid på 10 dagar, yougurt.

Underbara kära läsare.

Jag har läst era hälsningar hur många gånger som helst på iphonen. Och varje gång blir jag alldeles varm i hjärtat, det har varit jätte skönt att kunna gå in och läsa era varma och omtänksamma ord. I en sån här situation som vi har varit är man inte så jäkla tuff kan jag säga. Och då behövs lite extra omtanke och stöd. Erat, vänner och familjens stöd har varit helt underbart. Tack!!!

En liten snabb uppdatering: När skiktröntgen äntligen gjordes på lördagen och dom såg att det var stopp i Levis tarmar, så blev det akut operation och när jag såg läkarens rädda blick när han tittade på bilden av Levis mage så trodde jag att jag skulle gå sönder i 1000 bitar, vi fick snabbt skjutsa iväg Levis och förbereda honom för op och jag såg hur läkaren sprang iväg. Han hann säga snabbt till oss att det blir ett snitt diagonalt över buken (katastrofsnitt, vad jag förstår) Jag och Mange bara grät undertiden. (På skiktröntgen för övrigt måste det jobba en tant som varken har barn eller barnbarn för hon stod och sa irriterat till min 3 åring som ligger med tarmvred att det var viktigt att ligga helt still med armarna över huvudet, gång på gång sa hon det till honom irriterat sen suckade hon när han fick ont och rörde sig. Jag var en millisekund från att slå kärringen på käften kan jag säga.)

Efter op låg vi på Iva (intensivvårdavd) ett par dagar utan att Levis blev bättre, tarmarna ville inte fungera och hans buk blev större och större. Ett tag trodde jag den skulle spricka.... Sen fick vi ju som sagt komma till Uppsala med ambulans i tisdags efter att läkarna i Falun stod ganska handfallna och inte visste vad dom skulle göra. Just i ögonblicket som dom berättade att vi skulle få komma hit blev jag jätte rädd igen och började gråta. Men det är det absolut bästa som hänt. Sen vi kom hit har han bara blivit piggare och piggare. En cvk (central ven kateter) opererades in och han fick nödvändig näring och fett in i kroppen och absolut inget att dricka, vilket var skillnaden mot Falun där sköterskorna på iva gjorde lite olika. Tarmarna har nog att jobba med ändå berättade dom för oss här. Absolut ingen vätska var ordern.

För var dag som gått har Levis blivit piggare och piggare och i tordags kväll var första kvällen som allt kändes riktigt bra. Det tyckte Mange också. Han har inte kunnat äta nånting nästan under den här tiden, när vi var på iva i Falun så låg Mange bara och tittade på Levis monitorer hela tiden. I torsdags så åt Levis yougurt för första gången och då plockades även sonden och katetern bort. Idag har Maxen, farmor, farfar och farbror Ricky varit här och nu har han även kommit upp på benen och ätit lite riktig mat som kommer ut "rätt" väg. Nu ska vi bara träna upp musklerna på benen igen så han orkar gå och springa som förut. Dom försvinner väldigt fort på en 3 åring som bara ligger ner i 11 dagar kan jag säga. Han ser ut som en liten gubbe när han föröker gå med sina storkben.

Det som känns värst efter allt det här är att Mange blev hemskickad när han åkte in med Levis redan på Torsdagen akut. En kirurg ansåg att det nog var magsjuka eller körtelbuk (kirurgen kom sedan in på iva och bad om ursäkt) Och när Mange sen kom in med en otroligt uttorkad Levis som bara spytt i 4 dagar på Fredag så tog det nästan 4 timmar innan han fick dropp. När jag tänker på vad som kunde ha hänt så blir jag helt skakig..... Är det nån kunnig som vet förresten hur man går tillväga om man tycker att man blivit felbehandlad, ska det skötas på sjukhuset av personalen. Måste tillägga att vi har även stött på helt underbar personal både i Falun och Uppsala. Nedskärningar är säkert en av orsakerna till att det gått till på det här viset. Därför är jag jätte glad att läkarna tog beslutet att skicka oss till Uppsala där man inte känner av nedskärningarna alls lika mycket,

Återigen tusen tusen tack alla ni som har skrivit och mailat till mig/oss. Och tusen tack Helena (spets och snor) för att du hjälpte mig med ett inlägg, era kommentarer har varit helt underbara. Man omvärderar saker och ting i livet efter nånting sånt här. Just nu bara tittar jag på fina Maximilian som sover med mig på hotellet inatt och känner mig otroligt lyckligt lottad som fortfarande har 2 "friska" barn.

Kram /Marit